8 januari 2010

Blev på jävligt dåligt humör...

Klistrade in detta i statusfältet på FB:
Klistra in detta i din statusrad om du känner någon som har eller har haft cancer! Det vi vill ha år 2010 är ett botemedel! 93% kommer inte att kopiera och klistra in detta, kommer DU göra det? ♥ ♥ ♥

Fick till svar av en kompis, som kan väldigt mycket (förutom att vara finkänslig):
Hur skulle det hjälpa att klistra in detta i sitt statusfält? Vi kommer inte få något botemedel mot cancer i år, dels för att vi inte kommit tillräckligt långt i forskningen och dels för att cancer inte är en enda sjukdom utan en hel drös med olika sjukdomar som delar ett molekylärt ursprung.
Ledsen att jag är en glädjeförstörare, men är man realist så är man. Vill hellre lägga ner min tid på att faktiskt försöka hjälpa forskningen framåt.

Jag svarade:
Det är tanken som räknas...

Och fick stöd av en killkompis:
All uppmuntring till eftertanke är bra!! Ge bidrag till cancerfonden !

Sedan surnade jag till... (förklaring följer...):
En annan jobbar med cancerpatienter dagligen har inte den molekylära synen på sjukdomen (som tur är), som för oss är EN sjukdom som för mycket sorg och olycka med sig... Det drabbar inte bara den enskilde, utan alla i dennes närhet. Det är beskedet ingen vill ha, beskedet ingen vill ge... man ser verkligen hur hela den drabbades värld bara rasar samman på de två ynka sekunder som det tar att säga "Du har cancer"... så nej, jag tänker vara orealistisk för jag vet hur det är i det verkliga livet...


När man sitter där och ger patienten detta besked, det skapar sådana ångestkänslor (å patientens vägnar) att man inte vet vart man ska ta vägen... INGENTING man säger kan trösta, INGENTING man säger kan få patienten att tänka på något annat... 99% av patientens tankar det närmaste dygnet kommer att kretsa kring frågor som "hur länge har jag kvar?", "Kan man behandla?", "Vad kommer att hända med min familj när/om jag dör?"...

Då tycker jag att det är en skam att komma och försöka vara en viktigpetter, när man ändå försöker uppmärksamma att det finns dom som är drabbade, det finns de som behöver det här lilla extra... jag skiter väl för tusan i det molekylära... vem fan bryr sig annat än forskarna? Det är människorna som drabbats det handlar om...

Folk kan vara så jävla okänsliga ibland... men jag vet inte.. det finns väl en anledning till att vissa inte jobbar med människor... eller!?

1 kommentar:

Sidvisningar förra veckan

Daisypath Anniversary tickers PitaPata Cat tickers PitaPata Cat tickers