Mina föräldrar har i mina ögon alltid varit de som aldrig kommer att skiljas, alltid kommer hålla i hop och alltid älska varann... jag vet inte i vilken dröm jag levde i, men den drömmen fick ett abrupt slut en dag (2004?) när mamma berättade att hon skulle flytta... Det första jag kände var stor besvikelse, hur kunde hon göra såhär!? Sedan kom ilskan och därefter ångesten... Hur skulle pappa klara sig? Vart skulle mamma bo? Vart skulle jag bo? Jag var ju ändå 18 år... Vem skulle jag välja? Hur skulle jag kunna välja? Jag kan ju inte välja mellan mina föräldrar!? Jag kände mig så hjälplös och liten...
Av någon anledning så vågade jag inte berätta för någon att mamma och pappa skulle skilja, jag vet om inte jag skämdes eller om det bara var för att jag inte visste hur jag skulle berätta det för någon..." jo btw, mina föräldrar ska skilja sig" !?
Jag mådde väldigt dåligt under många månader och jag kunde inte prata om det med någon, jag kunde inte prata med mamma och pappa för jag ville inte behöva ta någon sida, jag kunde inte prata med Emelie för hon hade det jobbigt med sina känslor och mina småsyskon verkade i allafall inte förstå vad det hela innebar...
Hade ganska så svårta att acceptera att både mamma och pappa hade nya förhållanden sedan, men nu 6 år senare och med varsin relativt ny partner verkar de ha hittat rätt! Pappa har sin Susanne <3 och Mamma har sin Micke <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar