Tänk vad mycket man gnäller om egentligen... jag är ganska så duktig på att gnälla, klaga eller snarare uttrycka mitt missnöje med saker och ting... kalla det vad ni vill... Och det behöver inte alltid vara stora, viktiga grejer utan det kan lika gärna vara minsta lilla petitess...
Ibland känns det som om att ALLT man säger är gnäll... jag vet inte om det har att göra med hur man formulerar sig? Eller i vilket tonfall man säger saker och ting?? Att både påståenden och frågor kan vara gnäll... tex frågan : "Hur tänkte dom nu??" (ställd av en kollega till en annan om en tredje part) gnäll eller inte gnäll?? Eller exempelvis: " Varför kan dom inte bara se till att det blir gjort!? gnäll inte gnäll??
Hursomhelst... vad jag vill komma fram till... själva poängen alltså... Det är att jämför med många många andra, så lever en annan ett relativt bekymmerslöst liv... Det finns så många människor som har det svårt... som är sjuka, får cancerbesked, som blir av med armar och ben, som förlorar en nära anhörig, ett barn... människor som har det så mycket värre än en själv och ändå så sitter man och gnäller över små, oviktiga skitsaker... VARFÖR?
Under mina två år som sjuksköterska har jag träffat såå många patienter som det är sååå j*vla synd om... det är nästan skrämmande... det tär på krafterna, för inte nog med att jag ska bära mina små oviktiga petitesser... Jag ska även hjälpa mina patienter att bära deras bördor...
Jag ska bli bättre på att inte gnälla... eller iaf försöka bli bättre på att formulera mig på ett annat sätt... kanske kan jag börja konstatera saker och ting istället?? För att konstatera är inte att gnälla väl?? :P
