Är det inte typiskt att det händer något sånt här på en fredag, när jag skulle gått på middag och Mattias åka på kryssning? Är det inte typiskt att mitt 1000:e inlägg i den här bloggen ska bli det när jag är som allra mest förkrossad?!
Att mista Algot är den största förlusten jag någonsin behövt genomgå... Jag kan endast beskriva känslan att det är som att förlora ett barn... För det är vad han är för mig... Mitt barn ❤
Ändå har det börjat sjunka in så sakteliga... Att Algot är borta... Att jag aldrig mer kommer att ropa hans namn, smeka hans päls eller klia bakom hans öra... Aldrig höra hans ivriga steg när han ska få mat, aldrig mer skratta åt honom när han krafsar i Mattias hår eller gosar mot Mattias skägg... Aldrig mer att han kliver en rakt över magen/brösten som om han vägde som en fjäder...aldrig mer se honom komma spatserande med svansen spikrakt upp... Aldrig mer få veta att han varit inne hos grannen och tiggt mat... aldrig mer...
MEN jag vill inte tro det... Jag vill bara vakna upp ur denna hemska mardröm.. Att Algot ska sitta där och titta på mig med sina gula ögon... Att han ska komma och stryka sig mot mig och samtidigt spinna lika högt som ett flygplan...
Jag kommer att gråta hela helgen... Såfort jag tänker på honom så gråter jag... Det finns ingen hejd på tårarna...ingen hejd på sorgen.. Jag kommer att älta, det är mitt sätt att hantera sorgen...
Som tur är har jag den bästa pojkvännen, världens bästa familj, finaste vännerna och världens mest underbara barn, mina katter❤
Jag tvingade Mattias att åka på kryssningen, trots att jag nog hellre ville ha honom hemma, men min fina lillasyster är här och håller mig sällskap... Jag är iofs inte mycket till sällskap just nu, men det är skönt att slippa vara ensam i miljön där ALLT påminner om min älskade Algot...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar